För hoppet är väl det sista som lämnar en.

Nej, den här säsongen har verkligen inte blivit alls vad jag hade hoppats på. Tror jag nämnde i något inlägg i höstas att jag haft problem med andningen/astman under sommaren och hösten. Tyvärr har det inte blivit så mycket bättre sedan dess. Har både testat en ny medicin och gjort en hel del ”andningsträning” genom att andas genom ett litet munstycke med ett visst motstånd för att hitta rätt andningsmuskler och en bra andningsteknik utan något större resultat. Tyvärr har det inte bara varit under tävling eller hårda pass som jag har känt av det utan även under lugna distanspass.  Som att det är jobbigt att andas fast att jag åker lugnt och har ca 125-130 i puls (normal A1-puls för mig).

Det finns ju dock tillfällen då det har fungerat bra också, och det är nästan det som är mest frustrerande, att jag inte riktigt kan se mönstret i när det fungerar bra och när det inte gör det. Hade jag gjort det hade det ju varit himla mycket enklare.

Men jag har hela tiden försökt att tänka positivt och att ”nästa tävling kanske det går bättre”.  Jag har hela tiden hoppats att det kommer fungera bra nästa gång. För som rubriken lyder, hoppet är väl det sista som lämnar en. Men tyvärr har det ju inte blivit bättre och frustrationen har bara vuxit och vuxit med tiden. Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte tycker att det har varit enormt jobbigt bitvis. Speciellt när man inte vet vad man ska göra åt det. Och jag kanske har varit lite för naiv också och inte insett att jag borde gjort något mer tidigare. Men det har ju som sagt fungerat bra bitvis också.

Men istället för att fokusera på tävlingar och att kroppen ska kännas pigg har fokuset hela tiden legat på att hitta en bra andning och det känns verkligen som att det har tagit mycket energi. Men det enda man vill är ju att allt ska fungera bra. För det är verkligen inte roligt att tävla när man bara kan åka på ”halvfart”. Men nu har vi gjort några ändringar igen och jag hoppas innerligt att det ska bli bättre.

Jag kanske måste förtydliga att jag började skriva det här inlägget efter loppet i fredags, det kanske märks på min frustration. Har lugnat ner mig lite nu iallafall. 😉

Men nu ska jag inte bara vara negativ här, det har ju faktiskt funnits en del ljusglimtar sedan sist också som jag tänkte dela med mig av.

Processed with VSCO with a5 presetÅkte Ica-loppet, 17 km stakning. Mamma hade vallat riktiga superskidor och jag kände mig pigg vilket resulterade i vinst. Väldigt roligt och kul med lite ”långlopp” som omväxling, om man nu kan kalla 17 km för långlopp hehe.

Processed with VSCO with a5 presetPå fredagen veckan efter var det dags för tävling igen och det var Umeå Stadssprint. Har aldrig kört en stadssprint tidigare, men det var himla roligt. Mycket folk som kom och kollade också vilket gjorde det extra roligt. Även denna helg blev det stakning då banan var relativt platt. Jag tog mig till final och slutade 6:a där, de var jag nöjd med i det starka startfältet. Processed with VSCO with a5 presetPå vägen hem stannande vi till hos Frida och Robert i deras nyrenoverade (och superfina!) hus och hade tacokväll på fredagen och på lördagen började vi dagen med en riktig pannkaksfrukost, den var magiskt god kan jag lova. Och himla mysigt att få hälsa på hemma hos dem! Processed with VSCO with a5 presetStannade kvar hemma i Sollefteå till på söndagen och hann även fika med dessa godingar, väldigt mysigt det med. Processed with VSCO with a5 presetVeckan efter var det dags att åka till Trondheim och denna helg var väl ingen ljusglimt kanske. Iallafall inte resultatmässigt, fungerade inte alls med aningen vilket resulterade i att det endast blev 2 av 3 starter den helgen. Himla tur då att man har så fina vänner att hänga med istället som alltid får en på bra humör!

Foto 2018-02-23 21 13 46

Ifall någon undrar vad vi gör under en tävlingshelg när vi inte tävlar, äter eller sover – ungefär såhär kan det se ut. Både Lisas och Emmas ögonbryn fick sig en liten kvällsbehandling. 😉 Processed with VSCO with a5 presetKom hem till Östersund igen och fick äntligen hämta min bil efter tre veckor på verkstaden. Här var jag dock lyckligt ovetandes om att den dagen efter inte skulle starta, och att det inte skulle fungera med varken startkablar eller att ta in batteriet och ladda det. Till slut var motorvärmare den sista utvägen och jag fick snällt fråga grannen som hade balkongen närmast (den stod parkerad ute på gatan) om jag fick låna hennes eluttag för att kunna använda motorvärmare. Och då startade den tillslut, som tur var!!! Kan dock säga att det blev ett x antal svordomar (och samtal till pappa hehe) de dagarna. Processed with VSCO with a5 presetLördagsdejt med både middag och bio med den här snygging, mysigt värre.

Processed with VSCO with a5 presetÅkte till Övik för sista helgen i Volkswagen Cup, tyvärr blev det bara en start för mig under helgen. När kroppen inte var på topp var det ingen idé att ställa upp resten av helgen. Otroligt tråkigt, men jag tror nog att jag tog rätt beslut ändå. Foto 2018-03-10 12 30 16Så jag åkte hem, åkte ett pass på Hallsta vilket var ett bra beslut då det var otroligt fint (som vanligt), sedan rullade jag hem till Östersund igen.

Nej, nu ska jag försöka avsluta detta monsterlånga inlägg. Nu blir det lite kvällsfika och sedan dags att sova. Ska skriva tenta imorgon så måste vara pigg!

Kram, J

Page with Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *