Hej på er!
Vid det här laget är det väl ingen som har missat hur det mesta i samhället har påverkats av Coronaviruset. Så även vår tävlingssäsong som tyvärr tog slut redan i mars. Eller ja, min sista tävling blev ju faktiskt Tjejvasan i februari. I och med att planen var att tävla till mitten av april och att vi hade en del stora tävlingar kvar så känns det ju såklart extremt tråkigt att säsongen skulle ta slut på det här viset. Det som känns mest tråkigt för mig just nu är att SM, en av de tävlingar som jag (och förmodligen många andra), har haft som det stora målet under den här säsongen blev inställt. Det som jag har haft i bakhuvudet under de tuffaste passen i sommar och höst. Jag förstår verkligen att några skidtävlingar är en väldigt liten del i det hela och det känns ju ganska oviktigt när det ser ut som det gör just nu. Så jag respekterar och förstår besluten till 100 %, även om det såklart känns tråkigt när skidåkningen är mitt liv och det är det jag tränar och lever för.
Jag kan erkänna att precis efter att beslutet hade kommit att allt var inställt så kändes träningen ganska omotiverande. Det var (/är) lite svårt att veta hur man ska lägga upp träningen nu när det inte är några tävlingar och samtidigt länge kvar tills man kan påbörja nästa säsongs träning. Nu har jag dock hunnit ”smälta” det lite och nu känns det bra. Jag tänker försöka träna på som vanligt några veckor till och sedan ha en lugnare period i slutet av April som jag brukar ha.
Det som är positivt med allt detta är ju faktiskt att det finns tid till att hitta på lite andra saker som vi kanske annars inte har tid till. Vi har redan hunnit med några toppturer i fjällen, umgåtts mycket med vänner och lite annat trevligt. Vi har dessutom haft lite ”träningstävlingar” för att få racea av oss lite. 😉 Den här bilden är tagen precis efter avslutat sprintrace för två veckor sedan.
Vi åkte till Storulvån och toppturade med Bettan en dag. Otroligt fin dag var det!
Jag har försökt att träna så mycket som möjligt med andra senaste veckorna, för att det blir lite roligare och lättare helt enkelt. Så gissa om jag blev glad när långloppsspecialisten (och vinnare av ungdomströjan) Ida ville följa med på skate(!)-intervaller förra veckan. Vi fick till ett tufft och roligt pass tillsammans!
Här hade jag dock inte lika roligt, haha. Karro bjöd in till löpbands-intervaller som jag och Bettan ställde upp på. Mitt löpsteg var tyvärr obefintligt så jag fick slita rejält, speciellt på slutet. Men det är ju alltid lika skönt när man är klar med ett sånt pass, även om träningsvärken efteråt minst sagt har varit påtaglig.
I och med att säsongen tagit slut nu så tänkte jag lite kort sammanfatta hur den här säsongen har varit. Som jag har skrivit tidigare så är jag verkligen otroligt glad att kroppen har varit så mycket piggare och starkare i år. Det var också ett av mina mål med det här året, att få känna mig stark igen. Jag är så glad och stolt över att jag vågade testa något helt nytt och köra fullt ut på det. Och jag är självklart otroligt tacksam över att Simon har ställt upp på det vis han har gjort och lagt ner mycket tid för att göra ett bra träningsupplägg för mig. Guld värt!
Resultatmässigt så tror jag nog att min 7:e plats från Skandinaviska cupen i Nes väger tyngst, även om det finns många resultat den här vintern som jag värderar högt. Jag hade självklart velat köra världscup den här vintern, nu fick jag inte göra det även om det var nära. Det gör mig dock bara ännu mer sugen på att sträva efter att få göra det nästa år. Jag tycker att jag har hållit en jämn nivå den här säsongen där det funnits flera toppar och väldigt få dippar vilket såklart har varit skönt.
Och slutligen så vill jag tacka alla som gör min resa möjlig, allt ifrån sponsorer till klubben, familj och alla som håller tummarna och hejar på mig. Det betyder SÅ mycket ska ni veta!